Vi har mejlat medlemmarna om medlemsavgift för 2024 (kolla spam om du inte fått mejlen). Medlemsavgiften är som tidigare 150 kronor för senior och 60 kronor för junior (tom det år man fyller 18). För att ha rösträtt på årsmötet i januari måste du ha betalat för 2024.
Redan när vi fick reda på att det skulle bli ett event i Skottland kände jag att det skulle kunna vara kul att åka på det men det var inte självklart att det skulle bli så. När sedan det diskuterades i föreningen och Kingslayer sa att han skulle åka så förankrade jag det hemma med Katttokig som tyckte att jag kunde åka på “grabbresa”. Oduglig som jag är på dylika ting så lät jag Kingslayer arrangera hotell, flyg mm, man ska delegera saker man inte är bra på till personer som är bättre på det. Sagt och gjort!
Korsar gränsen till Danmark
Kingslayer hämtade upp mig och resan började med en bilresa över bron, man kan ju inte lita på tågen. På Kastrup blev det lite väntan men framför allt en fantastisk massa gående, något som varken jag eller Kingslayer är speciellt förtjusta i. Turfappen hade vi igång och på vi såg fyra andra svenska turfare på Kastrup, både kända och okända namn men vi träffade dom inte innan boarding.
Vi kom iväg, – ”up up and away”.
När vi landat på Edinburghs flygplats mötte vi två gamla kändisar – Ramblerboy och Bultmix. Det var dom vi hade sett i Köpenhamn och det visade sig att dom hade vars 2 telefoner med turf – därav dom kända och okända turfnicken vi sett.
Allt är fel
Féarglas mötte upp som överenskommet och Kingslayer hade tittat ut ett par landmärken/zoner som han gärna ville se, dom låg åt motsatt håll gentemot stan men den tidsåtgången var både jag och Kingslayer beredd att offra från cykelturfandet. Féarglas körde oss glatt både till The Falkirk wheel, och till The Kelpies.
Falkirk Wheel
The Falkirk wheel kan ni läsa mer om här om ni vill, en fascinerande båthiss som enligt uppgift ersatte 10-talet slussar och som är så genialt designad att den inte drar mer energi än motsvarande att koka 8 ägg för varje rotation.
The Kelpies är fantastiska att se på ett helt annat plan än The Falkirk wheel. Imponerande 30 meter höga hästhuvuden i stål, resta till minne över alla arbetshästar som hjälpt människan utforma och utnyttja området i och omkring Falkirk.
ChristerL, féarglas och Kingslayer – the Kelpies
När vi lämnat dessa två turistmål var det dags att styra kosan mot Edinburgh för att hämta cyklarna som hade lånats ut till oss av dessa fantastiskt givmilda och välorganiserade Skottar/Irländare – féarglas och Kjtindall. Vägen till Edinburgh gick dock the scenic route så att vi fick se lite mer på vägen, bla de tre broarna vid Queensferry crossing. Féarglas skjutsade oss och cyklar till hotellet dit vi kom strax efter 20.00 och fick då checka in och göra våra egna nycklar samt betala rummen helt själva – spännande upplevelse men jag föredrar nog ändå den gamla vanliga metoden att hotellpersonal tar emot och checkar in.
Vid det laget var jag helt slut och fruktansvärt hungrig, hela dagen hade bara swishat förbi, så vi bestämde oss för att äta på hotellet, Kingslayer beställde någon köttbit med tillbehör, efter någon minut kom personalen och berättade att dom inte hade den ostsås som köttet skulle serverats med, inte heller hade dom den alternativa såsen. Faktum var att dom hade ingen sås alls… Spännande. Jag tog en indisk gryta med naanbröd och papadam, tänkte att det är ett säkert kort i Storbritannien och jäklar vilken fullträff det var, några öl slank också ner.
Edinburgh
Hela dagen hade vi sett i turfappen vilken otrolig aktivitet det var i Edinburgh, vi var verkligen inte dom enda som rest dit för denna helgen men varken Kingslayer eller jag var i skick att ge oss ut i mörker med vänstertrafik i denna stad som till största delen saknar cykelvägar så det blev nattinatti för oss båda. För de turfare som är mer sociala än jag och Kingslayer hade det ordnats både event och samkväm, säkerligen mycket trevliga men det vet jag inget om
Lördag morgon startade Team Turfskåne “tidigt” – strax innan klockan 09.00 lämnade vi hotellet efter en frukost som hade det mesta utom ost. Då vi påpekade detta för infödingarna tittade dom på oss som vi var infantila. Ost äter man uppenbarligen inte på bröd till frukost i Skottland. Vid avgång märkte vi att Kingslayers cykel, även om bromsskivorna nyligen bytts, inte hade så värst mycket bromsverkan, men den var i bra storlek till denna resliga man med lite extra bagage. Min cykel var i minsta laget, den var verkligen liten vilket gjorde den ganska svårcyklad i dom branta backarna som staden är byggd på.
Linslus, Hodge, Kingslayer, Furryback
På väg mot eventområdet som till synes var helt tomt på andra turfare så dök den lokala turfaren Hodge upp för att guida oss, det visade sig att dom hade flera stycken guider för att vi stackars utsocknes skulle få hjälp att hitta vilket var både trevligt och hjälpsamt. När vi kom till eventområdet var vi nästan först, Walter var där med sin hund och give-aways som ingick i kostnaden på 15£ för eventet. Efter en hel del trevligt lära-känna snackande så var det dags att sprida ut sig innan eventet började och jag drog söderut – vilket var totalt fel val . Kombinationen av för liten cykel och långa goa backar tog snabbt slut på min energi och jag tävlade vidare i den takt jag kunde. När tävlingen närmade sig slutet cyklade jag till eventområdet där Kingslayer redan satt med en kall, stor och god öl framför sig – klok man den där Kingslayer. Efterhand droppade fler o fler av cykelturfarna in och ganska många ansikten och turfnicks kände jag redan igen men några var nya – alla var dock lika trevliga oavsett nationalitet.
När vi suttit där en kort stund och varit sociala kom en man, något äldre än jag med en buff istället för mössa eller hjälm och presenterade sig som CSL. CSL var den guide vi skulle ha efter eventet för att fara på en så plan route som möjligt håva in en hel del unika zoner.
Skotsk tunnel
CSL tog oss på en lång härlig tur längst kanaler på gamla banvallar och längst kusten genom zon efter zon som vi aldrig tagit förr men när det började regna och vi hade cyklat någon mil så bad vi om guidning till féarglas boning där vi skulle lämna cyklarna, för på söndagen skulle vi åka hem.
En av många viadukter
När väl cyklarna var avlämnade så tog vi bussen till hotellet och gjorde oss i ordning för mat (och öl) på kvällen. Det visade sig inte så lätt som i Landskrona eller Åstorp att få bord, efter att 2 ställen ratat oss som gäster lyckades vi ta oss in och få ett bord på ett kina-hak – väl till bords tittade jag mig omkring och upptäckte att merparten av dom andra gästerna var asiater vilket bådade väl och maten var väldigt bra.
Några öl senare gick vi tillbaka till hotellet, Kingslayer i sin blåa fina jacka och jag i min knallgula regnrock med keps under huvan. När jag rundar ett hörn utanför en pub där i centrum hör jag en man i 30-årsåldern som hojtar till – ”oh shit!” och sedan sekunderna efter skrattade han till – han och tjejen han stod med rökte nog något man inte riktigt får göra och han misstog mig i ögonvrån för att vara polis.
Nattinatti när vi kom till hotellet, jag hade cyklat över 5.5 mil ätit gott och druckit ett par öl.
Före promenaden upp
Söndag morgon startade med en promenad upp till Edinburgh castle där vi möttes upp av CSL och hans mycket trevliga fru Wintergreen, som medlemmar i något sällskap fick dom besöka slottet med vars en gäst – alltså Kingslayer och jag. Där fick vi trevlig guidning och fick också ta dom 2 zonerna som fanns där. Trevligt turistmål men jäklar vad mycket folk där var.
ChristerL, Wintergreen och CSL – Edinburgh Castle
Efter att ha avslutat besöket på Slottet så sa vi adjö till CSL och Wintergreen för att bege oss tillbaka till hotellet för att hämta bagage samt åka spårvagn till flygplatsen.
På vägen till hotellet fick Kingslayer äntligen se en livs levande säckpipespelare, något som han tjatat om sedan innan vi lämnade Sverige.
Äntligen!
Som tur är var vi i god tid för flygplatsen kändes verkligen som om det var mañana som gällde, köerna till incheckning var jättelånga, personalen som stod där verkade inte som om dom ville vara där och den tandlösa mannen som stod vid ett bagageband verkade inte veta vart bagaget man la där skulle ta vägen, både Kingslayer och jag var nog övertygade om att vi inte skulle få vårt bagage när vi väl kom till Köpenhamn igen.
Den 13 augusti kom det en fråga i Turf Skånes Facebook grupp:
“Är det någon som vet om Skåne kommer att ha ett lag i regionkampen denna gången?”
– Oj, sa vissa. – Vaaa (på skånska), sa en del? – Nja sa vissa andra.
Men se, en dag senare kom följande:
“Klart att vi i Skåne måste fixa ett lag för att vara med i regionkampen!
Och se då: Jaaaa sa många! Närmare bestämt 48 st. Skåne hade därmed fått ett lag och en lagledare – “Kungtroll”.
Vecka 1 – när allt är enkelt och lätt
Första dagen gick utmärkt, laget låg trea och moralen var på topp.
Solnedgång över LångaBryggan
Veckan bistod oss med strålande fint väder, äntligen kom sommaren. Inga direkta avbräck rapporterades mer än en och annan öm bakdel och några ekrar som rök för Makkan. Poäng och zoner trillade in, alla var peppade.
TXL och Ita var överlägsna 1:a och 2:a när veckan gick mot sitt slut.
V1 avlutades på en hederlig 8:e plats i totalen.
Vecka 2 – fienden mitt ibland oss
Hägring vid NeverPond
Efter några dagars promenad & cykling insåg vi dock plötsligt – vi har en mullvad i laget! Kunde det verkligen vara sant? En som vi hejat på och som tagit många zoner till laget– Podde. Tills vi insåg, han cyklade ju för ett annat lag – Kalmar, inte Skåne. Alleman ombord, dags att rensa. Eller som en annan turfare i laget så diskret uttryckte situationen: “Ohyra måste rökas ut hårt och bestämt” (Inget namn nämnt :))
Andra veckan blev dagarna när Skånes byar invaderades av diverse cyklister & gångare som stannade på de mest konstiga ställen i jakt på unika zoner.
V2 avlutades på en hedrande 6:e plats.
Vecka 3 – manliga förkylningar
En efter en trillade dom in – förkylningarna och manfallet var ett faktum. Förkylning med hosta och halsont drabbade halva laget som snällt fick finna sig i att soffan hemma är det enda stället som platsar just nu. Tack till de hjältarna som stod pall.
Eller som Kingslayer så bra sammanfattade det hela: “Nu har jag också fått ont i halsen, men pytt med det, jag ska ju inte cykla med den”. Här pratar vi teamspirit.
Vi kunde iallafall enas om lite skadeglädje när man läste tidningen.
V3 avslutades efter ovan holmgång på en inte fullt så hedrande 11:e plats.
Vecka 4 – utmaningarnas tid
Eager Skåning
Sista veckan och nu hade vi lite att ta igen, verkade som de andra lagen minsann varit friska och krya hela v3.
UV utmanade alla som slog honom i någon av grenarna en bjudning på nästa turfträff och Kvällsturfaren utlovade en fika på de som slog henne på Unika.
UV var för tuff utmanare och endast Tveskägg kunde sätta emot på unika sista veckan.
Skånsk Ninja
För att öka kampmoralen ytterligare så utlovade Kingslayer alla i laget som tar en medalj mellan 19:00 torsdag och 11:59 på söndagen (vilken som helst) får en 6-pack Tuborg Guld alt en 6-pack Sanpellegrino Blodapelsinläsk. Och vem kan motstå något sådant …
V4 avslutades med ett hopp uppåt på en 10:e plats.
Totalen
Vinnarna i årets TURF Ultimate Region Fight 2023 blev Västmanland, tätt följt av Skottland och Norrbotten.
Totalt slutade Team Skåne på en hedrande 10:e plats.
Så vad är då en regionkamp – jo: +40 mil, en och annan omväg, två uppslitna däck, bromsar som gnisslar, -3 kg samt ett par jeans som går direkt i soporna … En styck tålmodig familj och ”jag ska bara…”
Men, även många otroliga vyer (zonen vid Källby reningsverk icke inkluderad dock, urk vilken doft), trevliga människor, otroligt väder, skrämt slag på en och annan hundägare när man stannat och starkare lår. Samt att sträckan till jobbet som normal är 5,5 km ofta blev 12 km …… Tack Team Skåne för en kul månad!